BloggDigitalisering skola

Digitaliserad skola kan bara bli verklighet när alla länkar i kedjan håller

Det sägs att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk. Det digitaliseringsuppdrag som skolan fått från regeringen har många länkar i kedjan från beslut ned till verkstaden i klassrummet och med eleverna. I en debattartikel i DN av Skolinspektionen så visar deras granskning på att 75% av skolorna inte följer de krav som finns inom matematik- och teknikämnet. Det här är ju egentligen inga nyheter, utan mer ett fastställande av den magkänsla som många med mig bär. Men varför ser det ut så här? Och vad kan vi göra? 

Alla förändringar är av ondo, även de goda. 🙂 Skämt åsido, så kräver stora förändringar samarbete och samverkan. När det gäller digitalisering av skolan – som är en (många) stor förändring (och tar lång lång tid), så finns det en hel hög av intressenter, företag, instanser, avdelningar och förvaltningar som på ett eller annat sätt har något med något av detta att göra – innan det kommer ned till klassrumsgolvet. Så innan vi ens till exempel pratar om programmering i matematiken så finns det en hel kedja av länkar som måste hålla, för att det över huvud taget ska vara möjligt. Jag tänkte att vi skulle titta på en av dessa kedjor, vilka problemen är och vad vi kanske kan göra åt dem.

Digitalisering är komplicerat

Rätt ofta blir diskussioner kring digitalisering (i skolan) förenklade till att handla om enstaka delar. Det är givetvis viktigt att vi kommer fram till att exempelvis en Chromebook eller en iPad till eleverna är den bästa enheten för just vår skola och den typ av undervisning vi vill bedriva. Men det räcker inte på långa vägar. För även en Chromebook är rätt värdelös om eleven inte har ett konto som fungerar, trasiga lösenordspolicies eller att klassrummet som läraren undervisar i inte har en accesspunkt som kan leverera ett stabilt internet. Eller en dålig internetleverentör. Eller att läraren saknar kompetens att undervisa om det aktuella området.
Det är till och med så att det är rätt sällan som en enskild skola kan bestämma vilka verktyg som ska köpas in, både gällande hård- och mjukvara. På samma sätt spelar det ingen roll vilken mjukvara, lärplattform eller fantastisk tjänst vi har köpt in, om inte hygienen fungerar, eftersom vi inte ens kan använda den. Det finns alltså en massa beroenden som måste fungera för att digitalisering över huvud taget ska vara ett alternativ i klassrummet.
Dessutom måste även det digitala smaka mer än vad det kostar och vara ett mycket bättre verktyg (i de fall det digitala kan ersätta det analoga) för att utmana exempelvis en beprövad och driftsäker penna, papper och analog bok (givetvis så finns det ingen motsättning gällande analoga kontra digitala verktyg – och lärare vet oftast vilka verktyg som behövs för sin aktuella lektion).

I bilden nedan så ser ni de delar som utgör digitalisering på en vanlig grundskola. Nästan alla dessa delar har minst ett eller flera beroenden kopplade till sig. Digitalisering är komplicerat,

Digitaliseringens delar på Årstaskolan

Klassrummet – på planen och förtroendekaptial

I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal och alla elever – varje lektion, varje dag. Här är ”matchen” igång på riktigt, varje lektion, varje dag – och klockan tickar. Garanterade undervisningsminuter. Styrdokument med en massa innehåll som ska behandlas. Det finns liksom ingen pausknapp att trycka på.
I många fall ser jag hur förtroendekapitalet för att använda digitala verktyg samt att förlita sig på att dessa fungerar är väldigt lågt. Många vill inte chansa undervisningsminuter på att det ska fungera denna gång – men framförallt inte att bygga upp undervisning som blir beroende av digitalisering – om man inte känner sig helt trygg med den digitala miljö man har. Man har blivit bränd för många gånger. Och var hörs bu-ropen när någon misslyckas? Jo, till spelarna där nere på planen där matchen pågår.
Det jag vill peka på här är att det finns flera faktorer som samspelar i varför vi inte kan nå den utväxling vi vill nå. Därför måste vi stärka länkarna i kedjan. Det handlar i min uppfattning rätt sällan om att skolan inte vill jobba med digitalisering. Oftare däremot att förutsättningarna inte riktigt finns och att digitalisering inte riktigt vill jobba med skolan.

Exempelkedja – Programmering inom matematik och teknik

Om vi tar exemplet ’Programmering inom matematik och teknik’ och försöker rita upp en beroendekedja över vad som behövs för att det ska bli verkstad i klassrummet, skulle det kunna se ut som nedan.
De länkar jag tar upp här är alltså vanligt förekommande problem. Om en endaste av dessa länkar brister, så är det mer eller mindre kört.

1. Digital enhet

Oavsett om eleverna har 1:1 (en enhet per elev) eller någon form av vagn med enheter eller sal där dessa finns, så finns det oftast ett företag (A och eller B) som levererar dessa. Skolan har gjort någon form av val baserat på ett förbestämt utbud upphandlat av huvudman eller liknande. Om huvudman har sett till att företaget (A och B) har bra support på enheterna, ser till att de är driftsäkra, är anpassade utifrån de olika åldrarna i skolan (6 år och uppåt) och kan leverera dessa i tid samt att skolan medvetet valt enheterna efter hur de vill undervisa och nyttja verktygen (och inte bara gått på budget) samt att det finns rutiner på skolan som ser till att elever har tillgång till enheterna på ett bra sätt – med lånemaskiner om de går sönder eller annat – kan vi gå vidare till nästa länk.
OBS! I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal, alla elever – varje lektion, varje dag.

2. Förvaring

För att enheterna ska fungera på matematiklektionen sist på tisdag eftermiddag behöver vi se till att det finns möjlighet för eleverna att ladda sina enheter på skolan. Lösningar på detta kan vara elevskåp med eluttag, eller klassrum med många eluttag, eller säkerhetsskåp i klassrummen med eluttag. Givetvis så har företag (A och B) på uppdrag av de som upphandlat de digitala enheterna lagt fokus på just bra batteritid (tillsammans med vikt och hållbarhet) så att de ska klara minst en dags ’kontorsarbete’. Men beroende på arbetsuppgifter så behövs alltid backup på detta område. Fixat? Nästa länk…
OBS! I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal, alla elever – varje lektion, varje dag.

3. Internet

De flesta verktyg vi på skolan använder inom programmering är webbaserade av flera olika anledningar. Både på grund av att de är molnbaserade, så att eleverna kan fortsätta använda verktygen och jobba på sina projekt utanför skolan, men också för att de kan anses vara (mer eller mindre) standarder och rekommendationer från exempelvis Skolverket. Så om internetleverantören (C) kan leverera den kapacitet som är beställd av upphandlare och att den är tillräckligt tilltagen och att företaget (D) har ett snabbt och vältrimmat nätverk med tillräckligt med accesspunkter för att täcka upp antalet enheter på skolans verksamma yta samt att företag (E):s internetfilter inte blockerar fel sidor så har vi kommit en bra bit på vägen och vi kan fortsätta till nästa länk.
OBS! I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal, alla elever – varje lektion, varje dag.

4. Kontohantering

För att kunna logga in på sina enheter så har eleverna konton som driftas av företag (B). Eftersom vi har elever i åldrarna 6 år och uppåt så är en fungerande lösenordspolicy avtalad och upphandlad som passar dessa barn. För att det ska fungera väl, så behövs lösenord aldrig bytas förutom när eleven själv tror att lösenordet är röjt. Om all inloggning i de flesta verktyg sker via SSO (single sign-on) så har vi nu en bra kedja att börja bedriva undervisning med och kring det digitala. Förutom detta så tar inloggning inte längre tid än några sekunder.
OBS! I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal, alla elever – varje lektion, varje dag.

5. Lärare

De flesta matematik- och tekniklärare har inte någon tidigare kompetens inom programmering. Och som vi vet krävs det kompetens inom ett område för att framgångsrikt kunna undervisa om det. Ju högre upp i åldrarna vi kommer, desto mer kompetens krävs. Nu har vi dels programmering i läroplanen sedan något år tillbaka men också vetat om att detta förmodligen skulle införas något år tidigare än så, så varför har inte lärarna lärt sig programmering än? Jag är ju inte lärare själv, men som jag har förstått det så är det inte helt solklart beslutat om vem som ska se till att lärarna får fortbildning. Är det upp till läraren själv? Är det huvudmans ansvar?
Om vi leker med tanken att varje skolledning ser till att lärarna kan använda den tid som är avtalad för fortbildning – och att lärarna själva ansvarar för sin professionella utveckling och fortbildning och nu har kompetensen, så kan vi gå vidare till nästa länk. Den sista.

6. Programmering

Nuså! Då kör vi! Alla elever har enheter som de snabbt kan komma igång med och logga in på vid varje lektion, med ett tillförlitligt internet. Det är extremt sällan, max någon gång per år som någon enstaka elev har problem, men det löses oftast enkelt och snabbt av skolans supportpersonal. Läraren vet att grejerna alltid funkar och har hög tilltro till de digitala verktygen och sin egen kompetens.
OBS! I klassrummet måste allt fungera minst 99 gånger av 100 för all personal, alla elever – varje lektion, varje dag.

Gemensam prioritering samt en plan B och C

Givetvis går det att rita upp liknande kedjor av beroenden inom alla delar av digitalisering och om vi gemensamt skulle börja med att prioritera elevernas lärande och undervisningen och med detta, de beroenden som behövs för att kunna uppfylla det, så skulle vi vara en bra bit på vägen. Att vi (företag A, B, C, D, E, skolan, skolledningen, personalen, förvaltningen, regeringen, SKL, huvudman eller vilka vi är) har en gemensam prioritering för att undervisning ska kunna utföras. Går nätet ned? Lugn, företag C och D har släppt allt och är på problemet. Ta fram skolans reservnät och surfa vidare. Har ett antal datorer fabrikationsfel och inte funkar? Lugn, bara lugn. I detta nu sitter det ett gäng tekniker i en SWAT-buss på väg ut till skolan.

I de fall där det går, se till att ha en lokal B- och gärna en C-plan för högt prioriterade områden. Inloggningar måste kunna göras på offline-enheter (om nätet skulle ligga nere en stund). Alternativt kanske som skola välja en enhet som en iPad (som endast har lokal inloggning) istället för dator (om det inte funkar att logga in offline)? Mobila routrar med 4G för internetaccess (exempelvis vid nationella prov) om nätet ligger nere. Var proaktiv och riskanalysera vad som kan gå fel och hitta lösningar för detta.
C-planen skulle kunna vara än mer drastisk och involvera skippandet av flertalet länkar. Använd privata enheter, dela din telefons internet och liknande. Själv har jag jobbat så i säkert 10 års tid och jag kan lugnt säga att jag extremt sällan är berörd av de vanligt förekommande problemen. Inget att rekommendera dock. Men väl en plan C.

Det är vårt jobb som jobbar med – och beslutar om it att sopa vägen ren från hinder för personal och elever.

Livslångt lärande – professionell utveckling och lokal kompetens

En stor bit för att få digitalisering att fungera är kompetens inom området. Det gäller hela kedjan och på den enskilda skolan handlar det om elever, personal, skolledare och givetvis it-pedagogisk och supportpersonal – alla med olika roller och kompetenser. Att skicka folk på kurs ett par dagar fungerar inte riktigt längre och vi måste lösa frågan om lärares fortbildning. Här måste skolledningar se till att lärares tid fredas och att lärarna själva ansvarar för sin professionella utveckling.

Först när vi har tydliga gemensamma prioriteringar samt kan hålla och kräva ansvar från alla länkar i kedjan kommer vi kunna fortsätta digitaliseringsresan ute på våra skolor runtom i Sverige.

Det som det handlar om till sist och syvende är att alla vi länkar i kedjan måste dra åt samma håll och ha samma prioriteringar. Tills det sker så kommer digitalisering att se extremt olika ut, både mellan och på skolorna.

Micke Kring

Fixar och trixar med tekniska lösningar och mycket mer. Ser till att användarna förstår systemen och att systemen förstår användarna. Har mina rötter i musiken och kombinerar konstnärlighet med teknik.

Liknande artiklar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close